En blodig historia

Jag ligger i en sjukhussäng och tittar upp mot påsen som hänger i en droppställning ovanför mitt huvud. Påsen är röd och fylld av blod. Från påsen går en tunn slang ner i min arm.

Det här är första påsen. Det ska bli fyra.

Jag var blek och kall när jag kom in till sjukhuset. Mitt blodvärde hade rasat på bara några dagar, och nu var jag nere i 83 (lägsta normalvärde för kvinnor är 117).

Sakta sprider sig värmen i kroppen. Blod ger liv, det känns väldigt konkret just nu.

Jag ligger här och sänder tacksamma tankar till alla blodgivare.

En del frågar mig om det inte känns konstigt att tänka på att det här har någon annan haft i kroppen?

Nej, det känns bara fantastiskt, svarar jag. Någon har skänkt av sitt livsblod till mig. Jag känner mig alldeles religiös vid tanken.

Det är en värdefull gåva, blod.

Sen tänker jag att det är ironiskt. När jag var ung och frisk vågade jag inte ge blod, för jag var rädd för nålen. Men nu när jag vågar, då får jag inte ge blod, på grund av diverse sjukdomar och mediciner.

Jag tänker också på alla kvinnor som haft mer eller mindre kraftiga menstruationer utan att blodvärdet rasat nämnvärt. Hur kan då mitt krascha så efter en veckas blödningar ur ”fel” hål?

Vad är det för skillnad?

Kanske är det för att kvinnors mens är naturligt och rätt, medan mina blödningar är onaturliga och fel?

Nu är det dags för nästa påse. Sköterskan kommer in och byter.

Jag ler lite grann och gäspar. Kanske ska jag sova en stund.

Jag ligger ju ändå här.

Frustrationer

Igår var jag på en bloggtestardag ordnad av HSO i Sundbyberg. De har lagt upp en bloggsajt som människor med funktionshinder ska kunna använda. Nu skulle vi, några personer som representerade olika funktionshinder, få testa sidan. Testen gick ut på att vi skulle utföra olika uppgifter och se hur det fungerade.

Jag använder förstoring när jag läser och skriver på datorn. Mitt förstoringsprogram heter ZoomText, och det kan förstora skärmbilden upp till 16 gånger. Ett annat program heter Supernova. Det vet jag mindre om.

Jag skulle få låna en bärbar dator med ZoomText. Det första problemet uppstod när datorn inte gick igång. Vi kämpade och kämpade, men utan resultat.

Vi satt i en datasal på ABF i Sundbyberg. Alla de seende kunde använda datorerna som fanns där, men för oss två synskadade gick det inte utan anpassningar. Då kom ABF:s tekniker in och sa att det fanns en dator där som hade förstoring. Så jag flyttade över dit.

Den datorn hade programmet Supernova. Jaha, det gick ju bra. Ända tills jag skulle fylla i ett formulär på bloggsidan. Där tog det stopp! Det gick nämligen inte att skriva när man använde förstoring.

Ååååhhh!!! (frustrerat vrål) Vad är det för VITS med ett förstoringsprogram om man inte kan använda det när man skriver?!?

Ungefär då sa de att nu hade den lånade datorn med ZoomText gått igång. Så jag flyttade tillbaka till min ursprungliga plats. Det var en laptop, så jag fick dra upp förstoringen ordentligt för att se. Då såg jag i och för sig bara en liten del av skärmbilden, men jag är van.

Ett större problem var den inbyggda musplattan på laptopens tangentbord. En sån har jag aldrig provat på, så det blev ett evigt hoppande och letande med muspekaren. Så snart jag hittat fram till en knapp jag ville klicka på, sa det SKUTT, och så var muspekaren nån annanstans!

Till slut var jag färdig att ge upp. Då föreslog någon att man kan använda Control-Scroll för att få större text på en sida. Visst, det gick ju bra. Men menyerna och muspekaren förblev omöjligt små.

Tänk att vi som behöver anpassningar till datorn ska ha såna problem på andra datorer än våra egna!! Det är OERHÖRT FRUSTRERANDE att inte kunna delta på samma villkor som de fullt seende.

Nästa gång, tänkte jag, NÄSTA GÅNG, tar jag med min egen (dvs jobbets) laptop till en sån här dag. Där vet jag åtminstone hur det fungerar!

Att äta i mörker

Har ni som ser prövat att äta i totalt mörker? Det har jag. På Svartkrogen, nämligen.

Svartkrogen har funnits ett tag, men jag har aldrig kunnat eller vågat besöka den förut. Dels för att jag är mörkrädd, dels för att priset avskräckt mig.

Men så blev jag bjuden till en pressvisning i onsdags. Svartkrogen deltar i Kungsträdgårdens evenemang "Smaka på Stockholm" denna vecka. Ett svart tält i närheten av Molins fontän, och den som vågar sig dit får smaka på stjänrkocken Melker Anderssons godaste mat.

Men i totalt mörker, alltså.

Du blir ledsagad in i tältet av tre blinda servitörer och medhjälpare. Det känns tryggt. De har ju inga problem med att det är mörkt. De hjälper dig att hitta din plats, du sätter dig ner och snart ställs en bricka framför dig på bordet. Servitören förklarar var besticken ligger och var vattenflaskan står. Du kan hälla upp i glaset, servitören berättar hur du gör. Men du kan också välja att dricka direkt ur flaskan.

På brickan står också fyra små skålar med olika vackert upplagda smårätter. Dvs, att de är vackert upplagda får du se först efteråt, när en provbricka visas upp för alla. Nu gäller det bara att få upp maten på gaffeln, och då bryr man sig inte så mycket om hur maten ser ut.

Men det som förvånade mig var att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag åt! Jo, vissa distinkta smaker kände jag igen. Som mögelosten och köttbitarna. Men resten? Jag visste bara att det var gudomligt gott, och att jag njöt intensivt av varje tugga.

Men det är märkligt, att om man inte vet i förväg vad man stoppar i munnen, då kan det ibland vara väldigt svårt att identifiera det. I vanliga fall vet man ju ungefär vad man ska få på gaffeln. Antingen ser man det, eller så har nån berättat det. Men nu var varje tugga en överraskning.

En himmelsk överraskning!

Min mörkrädsla? Den försvann nästan direkt. Mellan tuggorna förde jag ett livligt samtal med mina bordskamrater, som kändes som goda vänner trots att vi aldrig setts förut. Man kommer så nära varann i mörkret, på nåt sätt.

Fast jag är glad att ingen såg när jag till slut gav upp försöket att äta med kniv och gaffel, lyfte upp skålen i ena handen, tog gaffeln, och bara skyfflade in!

Hur min bricka såg ut efteråt vill jag inte tänka på. Jag hoppas någon städade bord och golv ordentligt inför nästa sittning. Under bordet låg diverse servetter samt skruvkorken från min flaska. Den hade skuttat iväg i ett tidigt skede, och det var helt enkelt inte läge att leta!!

Men ändå - jag bara längtar tills nästa tillfälle att besöka Svartkrogen!

Visst ska man klaga!

"Man ska inte klaga", säger folk. "Nu när värmen äntligen har kommit. Visst, jag håller på att smälta bort, allt jag har på mig blir genomblött på fem minuter, jag sover dåligt och orkar bara jobba på halvfart. Men man ska inte klaga!"

Visst ska man klaga, tycker jag. Är det olidligt varmt, och man tål värme dåligt, då får man gärna klaga. Jag tillhör dem som inte gillar när det blir över 25 grader varmt, ja helst inte över 20, och jag klagar hela tiden.

Varför denna nästan skrockfulla rädsla för att klaga? Vad tror man händer om man klagar? Att det genast blir vinter igen? Att Gud straffar en på nåt förfärligt sätt?

Nej, klaga på bara! Det gör jag. Hör bara:

30 grader är alldeles för varmt!! Min lägenhet är som en bastu. Jag måste ha bordsfläkten på dygnet runt, på turboläge. Ändå viftar den bara runt den varma luften. Jag går upp och duschar mitt i natten, när jag inte står ut längre. På morgonen vaknar jag ändå badande i svett.

Att gå ut i solen är att befinna sig i Helvetets förgård. Hettan dallrar och ingenstans finns det skydd. Skuggan är bara tillfällig.

Så låter min klagan, Gud. Och vad tänker Du göra åt det?!?

Det här kan bli en lång sommar...

Funktionshindrade i eget reservat?

1. Idag lördag hölls Marschen för tillgänglighet i sex städer i Sverige, där funktionshindrade och andra marscherade för tillgänglighet för alla. Själv kunde jag inte delta, eftersom jag rent fysiskt inte orkar gå så långt. Men jag stöder dem helhjärtat.

2. Hela denna vecka pågår en radiosatsning som kallas Välviljans apartheid. Det är ett tema om funktionshinder, som varit med i alla rikskanalerna. I flera olika program har detta tema integrerats, från Knattetimmen (Radio Stockholm) till Tendens (p 1). Det hela avslutas med en paneldebatt som direktsänds från Kulturhuset imorgon söndag kl 15.03 i p 1.

Men tyvärr, tyvärr, som vanligt predikar man för de redan frälsta. Hur många människor utan funktionshinder eller anknytning till detta känner över huvud taget till dessa arrangemang? Hur många bryr sig??

Jag blir både arg och ledsen när jag märker att "folk i allmänhet" utan funktionshinder inte tycker att det berör dem. De tror att program eller aktiviteter OM eller AV funktionshindrade enbart är FÖR funktionshindrade. Som om vi hade vårt eget lilla reservat.

Men vem som helst kan ju bli berörd av funktionshinder. När som helst. Varför då låtsas som att vi och våra frågor inte finns, eller inte är viktiga för någon annan än oss själva??

Fatlady

Schlagercirkusen, hur orkar man?

Först var jag förkyld hela januari. Då orkade jag inte blogga. I februari fick jag ett besked som gjorde mig upprörd och orolig. Då orkade jag inte heller blogga. Fast jag kanske berättar mer om det senare.

Sen gled det hela längre och längre bort...

Nog med ursäkter!! Nu är jag här igen.

Är det fler än jag som är trötta på hela schlagercirkusen som följt oss hela våren? Det började väl i februari, och sen har det bara hållit på och hållit på. Media gör så stor grej av det också. Som om det vore en världsnyhet vem som vann eller inte vann.

Jodå, jag har tittat. Man har ju knappt kunnat undgå det. Och jodå, jag har röstat. Ibland.

Men nu är jag så trött på hela skiten att det står mig upp i halsen! De här senaste semifinalerna har jag inte ens brytt mig om att se, och jag tror inte jag bryr mig om att titta ikväll heller.

Man vet ju ändå vilka som kommer att rösta på vilka. Och låtarna låter ungefär likadant. Och alla ser ungefär likadana ut. Många anspelningar på sex och mycket naken hud.

Suck. Jag orkar inte.

Det enda som möjligen skulle locka mig, är den blinda sångerskan från Georgien. Vi synskadade ska hålla ihop och stötta varandra, tycker jag. Så hon kanske, möjligen, får en solidarisk röst från mig.

Om jag nu orkar titta ända fram tills dess...

Vi hörs! Ska försöka blogga oftare i fortsättningen!

Fatlady

Som att baxa en tung sten

Jag har svårt med tanken på det nya året. Det är inte alls kul.

Januari och februari är årets tristaste månader för mig. Åååh, nu när man äntligen baxat runt ett helt år, så måste man börja om igen! Det är som Sisyfos och den tunga stenen som alltid rullade nerför backen när han väl fått upp den.

Säga vad man vill om julen, men det finns gott om ljus och glitter. Men i januari är alla julljus nersläckta, allt glitter bortslängt. Det är mörkt, mörkt, mörkt. Och tre månader vinter kvar. Minst.

För att inte tala om all snön!! Visst, vacker att titta på - men att pulsa i? Att ta sig över höga stenhårda snövallar?! Att undvika att halka på isfläckarna? Som man inte ens SER för att det ligger ett lager av snö ovanpå?!?!

Man kan börja gråta för mindre.

Och snön kommer. Var så säker!

Nyårslöften? Tja - att överleva vintern, kanske...