Stackars dagens unga

Jag läste i DN idag (okej, jag borde väl "pinga" detta, men jag läste i papperstidningen, inte dn.se) om det nya "klassvalet" till gymnasiet. Dvs, regeringen föreslår att man ska välja mellan teoretisk linje, yrkesförberedande linje och en linje där man mest arbetar praktiskt. Om jag nu förstått det hela rätt.

Samtidigt ska högskoleprovet i fortsättningen lägga större vikt vid matematik, och mindre vid språk och ordförståelse.

Tydligen ska det inte finnas lika mycket vuxenutbildning i framtiden heller, men det kanske bara är ett rykte.

Min reaktion är att jag är glad att jag inte är ung nu! Vad skulle jag ha för chans till högre studier idag? Jag som är urdålig på matte, jag skulle aldrig klara högskoleprovet. Jag vet inte ens om jag skulle klara gymnasiet, om matte nu ska få större plats där också.

Jag hade tur. Jag började gymnasiet för 35 år sen, och även om jag var urdålig på matte så var jag jättebra på språk. Så jag kunde välja humanistisk linje och slippa matten helt efter ett år, för att mest fokusera på språken (engelska-franska-spanska-grekiska-latin. Och esperanto på fritiden!).

När jag ville läsa engelska på universitetet sen, var det bara att registrera sig och börja. Det var inte så för alla linjer, vissa hade inträdesprov. Men de flesta var fria. Betala din terminsavgift, sen var du inne!

Men det var på 70-talet. Då kom alla in på högskolan, oavsett bakgrund eller ålder. Åtminstone alla som gått på gymnasiet eller andra förberedande linjer (folkhögskolor var populära).

Nu är det svårare. Nu ska ungdomarna, ofta skoltrötta och upproriska, redan i 15-årsåldern bestämma sin framtid. Det gäller att välja rätt från början! Sen kan det vara för sent.

Stackars dagens unga, säger jag bara!

Söta djur i TV

Jag är en rätt osentimental typ. Cynisk, tycker nog en del. Bilder av små söta bebisar gör ingenting för mig. Berättelser om sjuka eller handikappade barn rör mig inte till tårar. Visst, stackars barn och föräldrar. Men jag tänker inte fälla några krokodiltårar. Jag blir snarare arg än gråtmild!

Men visa mig en bild på en kattunge, och jag smälter direkt. Jag blir rent löjligt sentimental när jag ser katter eller hundar på TV. T o m katter i TV-reklam kan göra mig fuktig i ögonen.

Därför var det som julafton för mig när TV4 körde sin andra säsong av serien "Hitta hem" nu under hösten. Åh, vilket underbart program! Varje vardagkväll utom fredagar satt jag som klistrad framför TV:n mellan halv åtta och åtta, för att se övergivna eller vanvårdade katter och hundar hitta nya hem.

Programmet var som en läcker chokladask. Ni vet, en sån där stor, rosa och HJÄRTFORMAD chokladask med dyra och exklusiva praliner! Jag njöt ohejdat.

Och nu är allt över! Snyft, snyft. Programmet har avslutat sin säsong. Får vi se det igen? Det vet vi inte. Vi kan bara hoppas.

Under tiden får jag väl nöja mig med gamla repriser av "Veterinärerna", som TV4 brukar visa i brist på annat. Även om jag kan programmen utantill vid det här laget.

Där finns också söta djur. Det får räcka.

Vi är inte ensamma

När vi funktionshindrade träffas berättar vi ofta för varandra om olika trakasserier vi råkat ut för på stan. Fördomsfulla och okunniga människor har fällt kränkande kommentarer om vårt utseende eller vårt sätt. Inte alltid direkt till oss, men hörbart och i vår närvaro.

Nu vill jag kasta in en brandfackla och påpeka att synskadade och andra funktionshindrade inte är de enda grupper som råkar ut för trakasserier. Som överviktig får jag ofta höra glåpord från vilt främmande människor, som tar sig friheten att ha åsikter om mitt liv och mitt utseende. Visst, man kan säga att övervikten påverkar jag ju själv, och det stämmer i teorin. Men i praktiken är fetman för många gravt överviktiga ett kroniskt tillstånd som man måste kämpa med/mot hela livet. Och det handlar inte ett dugg om "dålig karaktär"! Så moraliserande hjälper inte alls.

En annan grupp som ofta råkar illa ut är homosexuella. Det kanske inte syns utanpå när man är ensam, men försök hålla handen eller kyssa din älskade på offentlig plats, då får du nog höra!

För några månader sen blev en kvinna som arbetar som kurator på RFSL nedslagen på sin arbetsplats av en besökare som påstod sig vilja ha information om homosexualitet, men som plötsligt tog fram en yxa och attackerade henne. Hon klarade sig fysiskt tack vare snabbt tillskyndande hjälp, och mannen blev gripen. Men psykiskt mådde hon mycket dåligt, och det tog lång tid innan hon kunde börja arbeta igen.

Själv arbetar jag på SRF Stockholms kontor, och jag ryser när jag tänker på att attackeras på min arbetsplats av en hatisk person. Inte för att risken är så stor där jag jobbar. Snarare är det så att mina seende bekanta inte verkar ta mitt jobb på allvar. Som om det inte vore ett RIKTIGT jobb eller en RIKTIG arbetsplats, bara för att det är inom handikapprörelsen.

Som slutkläm vill jag säga följande: Jag menar förstås inte med denna text att på något sätt ursäkta eller förringa allvaret av de trakasserier som funktionshindrade får utstå på grund av sitt beteende eller allmänna existens.

Men det kanske kan vara nyttigt för oss att minnas att vi inte är ensamma.

Att hitta balansen som ny bloggare

Det är svårt att vara ny bloggare. Svårt att hitta rätt ton, rätt balans i texten.

Kanske var min text från igår (om T-banefacket) ovanligt konfrontativ för att vara en blogg. Men vi fick i uppgift på bloggkursen att skriva om något som berörde oss ur dagstidningarna. Och då blev det som det blev.

Jag kan inte INTE engagera mig i denna fråga! Jag måste få uttrycka min upprördhet, vad än andra tycker om det.

Nu är jag mer van att skriva krönikor. De kan ibland bli lite aggressiva och vassa i tonen. Men man kanske ska uttrycka sig annorlunda i en blogg?

Fast å andra sidan var det där ett bra sätt att få läsare till min blogg. Även om de flesta av dem var förbannade! (ler)

Nå, jag lär mig, jag lär mig med tiden...

Om någon läser detta, kom gärna med tips eller förslag på hur man kan göra det bättre!

Ödmjukast,

Fatlady

Till stöd för T-banefacket

DN Stockholm skriver idag om T-banefackets protest mot affischkampanjen "Bevara äktenskapet". SEKO klubb 119 hävdar att många homosexuella och/eller ensamstående medlemmar känner sig kränkta av affischen, som vänder sig mot förslaget om könsneutrala äktenskap. Att påtvingas en sådan affisch mitt i sin arbetsmiljö kan inte kännas som annat än en grov provokation för dessa medlemmar.

Jag stöder fackklubben och hoppas att deras protester ger resultat. Låt oss slippa utsättas för liknande attacker i fortsättningen! Det gäller även oss resenärer.

Bryt kedjan!

Tillhör du dem som får kedjebrev via mail? Jag har ett enkelt råd till dig: Bryt kedjan!

Kedjebrev kan verka oskyldiga, behjärtansvärda eller på annat sätt positiva. Inget fel i att skicka dem vidare. Det kan ju inte skada, eller hur?

Fel fel fel!

Kedjebrev bygger ofta på känslomässig manipulation, halvsanningar eller ren och skär lögn.

Ett klassiskt exemepl är det döende barnet i USA, som ska få en operation om bara tiotusen människor skickar ett mail till en viss adress. Många människor kommer att skicka detta vidare eftersom det är så behjärtansvärt. Men det döende barnet finns inte! Det är bara nån smart typ som vill samla ihop så många mailadresser som möjligt för att kunna skicka ut spam.

Eller nåt sånt.

Så gör som jag, gå inte på bluffarna, utan BRYT KEDJAN!!

Hälsningar från en hängiven kedjebrytare!