Jag har svårt med tanken på det nya året. Det är inte alls kul.
Januari och februari är årets tristaste månader för mig. Åååh, nu när man äntligen baxat runt ett helt år, så måste man börja om igen! Det är som Sisyfos och den tunga stenen som alltid rullade nerför backen när han väl fått upp den.
Säga vad man vill om julen, men det finns gott om ljus och glitter. Men i januari är alla julljus nersläckta, allt glitter bortslängt. Det är mörkt, mörkt, mörkt. Och tre månader vinter kvar. Minst.
För att inte tala om all snön!! Visst, vacker att titta på - men att pulsa i? Att ta sig över höga stenhårda snövallar?! Att undvika att halka på isfläckarna? Som man inte ens SER för att det ligger ett lager av snö ovanpå?!?!
Man kan börja gråta för mindre.
Och snön kommer. Var så säker!
Nyårslöften? Tja - att överleva vintern, kanske...
onsdag 26 december 2007
Att lussa i Riksdagen
Nu när julen så smått är över vill jag berätta om en av mina höjdpunkter denna december. Det var när jag lussade i Riksdagshuset!
Det var SRF (Synskadades Riksförbund) som avslutade sin kampanj för bättre presonlig service genom att göra denna uppvaktning i form av ett Luciatåg. Vi hade skrivit egna texter till Luciasången och Staffansvisan. Och så fick vi komma in och lussa för Socialutskottet.
Där stod vi, ett 30-tal synskadade och ledsagare, med elektriska ljus i händerna (vi fick inte ha levande) och sjöng så vackert så att hela utskottet grät:
Ledsagning, om det fanns
sprang jag på ängar
Kommunen sa "Ingen chans
det kostar pengar"
Drömmer om samma rätt
se på mitt eget sätt
Ledsagar-Lucia
kan mig befria
Sedan sjöng två av männen verserna i Staffansvisan, medan vi andra sjöng omkvädet:
Staffan ville hemtjänst få
- Ja självklart, det är gjutet
Som kommer mellan tolv och två
- Står inte i beslutet
Hemtjänst efter mitt behov
för jag vill bestämma själv härhemma
Smakprov på ett par av de följande verserna:
Staffan ville läsa brev
- Ja självklart, det är gjutet
Vill också svara den som skrev
- Står inte i beslutet
Vill du städa i min hall
- Ja självklart, det är gjutet
Byta lampa från en pall
- Står inte i beslutet
Och så vidare. För precis så fungerar ju hemtjänsten för många. Man får hjälp med exakt det som står i beslutet - ingenting annat!!
Det som är så roligt att jobba inom SRF, det är just att det finns så mycket musik och sång och kreativitet där. Det finns alltid utrymme för skapande. Och jag som älskar att sjunga och deklamera och skriva ihop texter! Och att göra det på arbetstid dessutom! Vad kan vara bättre?!?
God Fortsättning nu alla vänner och läsare!
önskar
Fatlady
Det var SRF (Synskadades Riksförbund) som avslutade sin kampanj för bättre presonlig service genom att göra denna uppvaktning i form av ett Luciatåg. Vi hade skrivit egna texter till Luciasången och Staffansvisan. Och så fick vi komma in och lussa för Socialutskottet.
Där stod vi, ett 30-tal synskadade och ledsagare, med elektriska ljus i händerna (vi fick inte ha levande) och sjöng så vackert så att hela utskottet grät:
Ledsagning, om det fanns
sprang jag på ängar
Kommunen sa "Ingen chans
det kostar pengar"
Drömmer om samma rätt
se på mitt eget sätt
Ledsagar-Lucia
kan mig befria
Sedan sjöng två av männen verserna i Staffansvisan, medan vi andra sjöng omkvädet:
Staffan ville hemtjänst få
- Ja självklart, det är gjutet
Som kommer mellan tolv och två
- Står inte i beslutet
Hemtjänst efter mitt behov
för jag vill bestämma själv härhemma
Smakprov på ett par av de följande verserna:
Staffan ville läsa brev
- Ja självklart, det är gjutet
Vill också svara den som skrev
- Står inte i beslutet
Vill du städa i min hall
- Ja självklart, det är gjutet
Byta lampa från en pall
- Står inte i beslutet
Och så vidare. För precis så fungerar ju hemtjänsten för många. Man får hjälp med exakt det som står i beslutet - ingenting annat!!
Det som är så roligt att jobba inom SRF, det är just att det finns så mycket musik och sång och kreativitet där. Det finns alltid utrymme för skapande. Och jag som älskar att sjunga och deklamera och skriva ihop texter! Och att göra det på arbetstid dessutom! Vad kan vara bättre?!?
God Fortsättning nu alla vänner och läsare!
önskar
Fatlady
Inga bilder på bloggen
Stackars blogg, som jag försummat dig! Men nu är jag här igen.
Ni som undrar varför jag inte lägger upp några bilder på min blogg, och som därför kanske tycker att den är lite tråkig - det finns en förklaring!
Att jag är synskadad är bara en del av förklaringen. Jag har flera synsvaga vänner som jobbar mycket med bilder och bildhantering, så det är ingen egentlig ursäkt.
Jag kan inte heller skylla på min ålder (51) och att jag inte hänger med i den digitala utvecklingen. Min pappa som är 80 år tar digitalbilder hela tiden. Så det är inte heller nån ursäkt.
Nej, den viktigaste orsaken är mitt ointresse och mitt oengagemang när det gäller bilder.
Jag har ingen digitalkamera. Jag har inte ens kamera i min mobil. Det enda jag har är en gammal Kodak som tar pappersbilder (och den senaste rullen ligger kvar i kameran sen flera år!).
Under några år hade jag ett projekt som jag kallade "Dokumentera din vardag". Istället för bilder på semestern, tog jag bilder hemma, på min arbetsplats, min kör, mina studiecirklar. Det var roligt att titta på dem efteråt, för där fanns en fast förankring i min vardag.
Men sen började alla ta bilder när och hur som helst med sina mobilkameror, samtidigt som jag själv började tröttna.
Alltså - inga bilder på min blogg!
(Om jag inte plötsligt ändrar mig!)
Ni som undrar varför jag inte lägger upp några bilder på min blogg, och som därför kanske tycker att den är lite tråkig - det finns en förklaring!
Att jag är synskadad är bara en del av förklaringen. Jag har flera synsvaga vänner som jobbar mycket med bilder och bildhantering, så det är ingen egentlig ursäkt.
Jag kan inte heller skylla på min ålder (51) och att jag inte hänger med i den digitala utvecklingen. Min pappa som är 80 år tar digitalbilder hela tiden. Så det är inte heller nån ursäkt.
Nej, den viktigaste orsaken är mitt ointresse och mitt oengagemang när det gäller bilder.
Jag har ingen digitalkamera. Jag har inte ens kamera i min mobil. Det enda jag har är en gammal Kodak som tar pappersbilder (och den senaste rullen ligger kvar i kameran sen flera år!).
Under några år hade jag ett projekt som jag kallade "Dokumentera din vardag". Istället för bilder på semestern, tog jag bilder hemma, på min arbetsplats, min kör, mina studiecirklar. Det var roligt att titta på dem efteråt, för där fanns en fast förankring i min vardag.
Men sen började alla ta bilder när och hur som helst med sina mobilkameror, samtidigt som jag själv började tröttna.
Alltså - inga bilder på min blogg!
(Om jag inte plötsligt ändrar mig!)
tisdag 13 november 2007
Det var normalt!
Jag har inte bloggat på ett tag. Den starka oron för min hälsa tog över, och jag kände mig handlingsförlamad.
Efter mitt EKG och blodprov, för att undersöka om jag hade någon hjärtsjukdom, tog det en vecka innan jag fick svar. EN VECKA!! Man hinner ju dö tusen dödar på den tiden!!
När doktorn äntligen ringde och berättade att proven var normala, var lättnaden så stor att jag kände mig yr. Här hade jag under en vecka ställt in mig på att möta döden inom en snar framtid - och nu fick jag en andra chans!
Ni som skrattar åt hypokondrikers oro, försök föreställa er den äkta plågan och ångesten det innebär att ständigt befara det värsta.
Nu känns det som att jag kan börja leva igen. Tack, Gud!!
Efter mitt EKG och blodprov, för att undersöka om jag hade någon hjärtsjukdom, tog det en vecka innan jag fick svar. EN VECKA!! Man hinner ju dö tusen dödar på den tiden!!
När doktorn äntligen ringde och berättade att proven var normala, var lättnaden så stor att jag kände mig yr. Här hade jag under en vecka ställt in mig på att möta döden inom en snar framtid - och nu fick jag en andra chans!
Ni som skrattar åt hypokondrikers oro, försök föreställa er den äkta plågan och ångesten det innebär att ständigt befara det värsta.
Nu känns det som att jag kan börja leva igen. Tack, Gud!!
torsdag 1 november 2007
Hypokondriska plågor
Jag är en äkta hypokondriker, och det är en riktig plåga. Så fort jag får ont nånstans tror jag det värsta. Cancer, eller kanske hjärtinfarkt på gång?
Jag vet inte hur många gånger jag åkt in akut till sjukhus med vad jag trott vara symtom på hjärtsjukdom eller kärlkramp. Jag har tagit många EKG och blodprov. Det har aldrig varit något fel.
Hittills!
För varje hypokondriker vet, att bara för att man är hypokondrisk behöver det inte betyda att man INTE är sjuk. Det lärde jag mig för nästan 20 år sen, när det först upptäcktes att jag hade diabetes. Den sjukdomen hade legat gömd i ett okänt antal år utan några särskilda symtom, tills den slutligen upptäcktes av en slump vid en rutinkontroll.
Då började jag tänka att om jag haft den här sjukdomen utan att veta om det, hur många ANDRA sjukdomar gick jag då och bar på utan att veta det? Och sen var det hela igång.
Det som är mest plågsamt är att bära på all den här oron och ångesten, innan jag kan komma till ett sjukhus eller en vårdcentral och få besked. Och farhågorna är ju inte obefogade heller. Som gravt överviktig och diabetiker vet jag mycket väl att dessa tillstånd är stora riskfaktorer för t ex hjärt-kärlsjukdomar.
Och nu är det dags igen. Igår blev jag plötsligt helt övertygad om att jag fått hjärtsvikt. Jag läste på nätet om detta, och alla symtomen stämde! (Är nätet en välsignelse eller förbannelse för hypokondriker, har jag ofta undrat?!)
Som tur är har jag en förstående doktor. Så imorgon ska jag iväg och göra EKG och ta blodprov. Igen.
Håll tummarna...
Jag vet inte hur många gånger jag åkt in akut till sjukhus med vad jag trott vara symtom på hjärtsjukdom eller kärlkramp. Jag har tagit många EKG och blodprov. Det har aldrig varit något fel.
Hittills!
För varje hypokondriker vet, att bara för att man är hypokondrisk behöver det inte betyda att man INTE är sjuk. Det lärde jag mig för nästan 20 år sen, när det först upptäcktes att jag hade diabetes. Den sjukdomen hade legat gömd i ett okänt antal år utan några särskilda symtom, tills den slutligen upptäcktes av en slump vid en rutinkontroll.
Då började jag tänka att om jag haft den här sjukdomen utan att veta om det, hur många ANDRA sjukdomar gick jag då och bar på utan att veta det? Och sen var det hela igång.
Det som är mest plågsamt är att bära på all den här oron och ångesten, innan jag kan komma till ett sjukhus eller en vårdcentral och få besked. Och farhågorna är ju inte obefogade heller. Som gravt överviktig och diabetiker vet jag mycket väl att dessa tillstånd är stora riskfaktorer för t ex hjärt-kärlsjukdomar.
Och nu är det dags igen. Igår blev jag plötsligt helt övertygad om att jag fått hjärtsvikt. Jag läste på nätet om detta, och alla symtomen stämde! (Är nätet en välsignelse eller förbannelse för hypokondriker, har jag ofta undrat?!)
Som tur är har jag en förstående doktor. Så imorgon ska jag iväg och göra EKG och ta blodprov. Igen.
Håll tummarna...
onsdag 31 oktober 2007
Stackars dagens unga
Jag läste i DN idag (okej, jag borde väl "pinga" detta, men jag läste i papperstidningen, inte dn.se) om det nya "klassvalet" till gymnasiet. Dvs, regeringen föreslår att man ska välja mellan teoretisk linje, yrkesförberedande linje och en linje där man mest arbetar praktiskt. Om jag nu förstått det hela rätt.
Samtidigt ska högskoleprovet i fortsättningen lägga större vikt vid matematik, och mindre vid språk och ordförståelse.
Tydligen ska det inte finnas lika mycket vuxenutbildning i framtiden heller, men det kanske bara är ett rykte.
Min reaktion är att jag är glad att jag inte är ung nu! Vad skulle jag ha för chans till högre studier idag? Jag som är urdålig på matte, jag skulle aldrig klara högskoleprovet. Jag vet inte ens om jag skulle klara gymnasiet, om matte nu ska få större plats där också.
Jag hade tur. Jag började gymnasiet för 35 år sen, och även om jag var urdålig på matte så var jag jättebra på språk. Så jag kunde välja humanistisk linje och slippa matten helt efter ett år, för att mest fokusera på språken (engelska-franska-spanska-grekiska-latin. Och esperanto på fritiden!).
När jag ville läsa engelska på universitetet sen, var det bara att registrera sig och börja. Det var inte så för alla linjer, vissa hade inträdesprov. Men de flesta var fria. Betala din terminsavgift, sen var du inne!
Men det var på 70-talet. Då kom alla in på högskolan, oavsett bakgrund eller ålder. Åtminstone alla som gått på gymnasiet eller andra förberedande linjer (folkhögskolor var populära).
Nu är det svårare. Nu ska ungdomarna, ofta skoltrötta och upproriska, redan i 15-årsåldern bestämma sin framtid. Det gäller att välja rätt från början! Sen kan det vara för sent.
Stackars dagens unga, säger jag bara!
Samtidigt ska högskoleprovet i fortsättningen lägga större vikt vid matematik, och mindre vid språk och ordförståelse.
Tydligen ska det inte finnas lika mycket vuxenutbildning i framtiden heller, men det kanske bara är ett rykte.
Min reaktion är att jag är glad att jag inte är ung nu! Vad skulle jag ha för chans till högre studier idag? Jag som är urdålig på matte, jag skulle aldrig klara högskoleprovet. Jag vet inte ens om jag skulle klara gymnasiet, om matte nu ska få större plats där också.
Jag hade tur. Jag började gymnasiet för 35 år sen, och även om jag var urdålig på matte så var jag jättebra på språk. Så jag kunde välja humanistisk linje och slippa matten helt efter ett år, för att mest fokusera på språken (engelska-franska-spanska-grekiska-latin. Och esperanto på fritiden!).
När jag ville läsa engelska på universitetet sen, var det bara att registrera sig och börja. Det var inte så för alla linjer, vissa hade inträdesprov. Men de flesta var fria. Betala din terminsavgift, sen var du inne!
Men det var på 70-talet. Då kom alla in på högskolan, oavsett bakgrund eller ålder. Åtminstone alla som gått på gymnasiet eller andra förberedande linjer (folkhögskolor var populära).
Nu är det svårare. Nu ska ungdomarna, ofta skoltrötta och upproriska, redan i 15-årsåldern bestämma sin framtid. Det gäller att välja rätt från början! Sen kan det vara för sent.
Stackars dagens unga, säger jag bara!
tisdag 30 oktober 2007
Söta djur i TV
Jag är en rätt osentimental typ. Cynisk, tycker nog en del. Bilder av små söta bebisar gör ingenting för mig. Berättelser om sjuka eller handikappade barn rör mig inte till tårar. Visst, stackars barn och föräldrar. Men jag tänker inte fälla några krokodiltårar. Jag blir snarare arg än gråtmild!
Men visa mig en bild på en kattunge, och jag smälter direkt. Jag blir rent löjligt sentimental när jag ser katter eller hundar på TV. T o m katter i TV-reklam kan göra mig fuktig i ögonen.
Därför var det som julafton för mig när TV4 körde sin andra säsong av serien "Hitta hem" nu under hösten. Åh, vilket underbart program! Varje vardagkväll utom fredagar satt jag som klistrad framför TV:n mellan halv åtta och åtta, för att se övergivna eller vanvårdade katter och hundar hitta nya hem.
Programmet var som en läcker chokladask. Ni vet, en sån där stor, rosa och HJÄRTFORMAD chokladask med dyra och exklusiva praliner! Jag njöt ohejdat.
Och nu är allt över! Snyft, snyft. Programmet har avslutat sin säsong. Får vi se det igen? Det vet vi inte. Vi kan bara hoppas.
Under tiden får jag väl nöja mig med gamla repriser av "Veterinärerna", som TV4 brukar visa i brist på annat. Även om jag kan programmen utantill vid det här laget.
Där finns också söta djur. Det får räcka.
Men visa mig en bild på en kattunge, och jag smälter direkt. Jag blir rent löjligt sentimental när jag ser katter eller hundar på TV. T o m katter i TV-reklam kan göra mig fuktig i ögonen.
Därför var det som julafton för mig när TV4 körde sin andra säsong av serien "Hitta hem" nu under hösten. Åh, vilket underbart program! Varje vardagkväll utom fredagar satt jag som klistrad framför TV:n mellan halv åtta och åtta, för att se övergivna eller vanvårdade katter och hundar hitta nya hem.
Programmet var som en läcker chokladask. Ni vet, en sån där stor, rosa och HJÄRTFORMAD chokladask med dyra och exklusiva praliner! Jag njöt ohejdat.
Och nu är allt över! Snyft, snyft. Programmet har avslutat sin säsong. Får vi se det igen? Det vet vi inte. Vi kan bara hoppas.
Under tiden får jag väl nöja mig med gamla repriser av "Veterinärerna", som TV4 brukar visa i brist på annat. Även om jag kan programmen utantill vid det här laget.
Där finns också söta djur. Det får räcka.
lördag 27 oktober 2007
Vi är inte ensamma
När vi funktionshindrade träffas berättar vi ofta för varandra om olika trakasserier vi råkat ut för på stan. Fördomsfulla och okunniga människor har fällt kränkande kommentarer om vårt utseende eller vårt sätt. Inte alltid direkt till oss, men hörbart och i vår närvaro.
Nu vill jag kasta in en brandfackla och påpeka att synskadade och andra funktionshindrade inte är de enda grupper som råkar ut för trakasserier. Som överviktig får jag ofta höra glåpord från vilt främmande människor, som tar sig friheten att ha åsikter om mitt liv och mitt utseende. Visst, man kan säga att övervikten påverkar jag ju själv, och det stämmer i teorin. Men i praktiken är fetman för många gravt överviktiga ett kroniskt tillstånd som man måste kämpa med/mot hela livet. Och det handlar inte ett dugg om "dålig karaktär"! Så moraliserande hjälper inte alls.
En annan grupp som ofta råkar illa ut är homosexuella. Det kanske inte syns utanpå när man är ensam, men försök hålla handen eller kyssa din älskade på offentlig plats, då får du nog höra!
För några månader sen blev en kvinna som arbetar som kurator på RFSL nedslagen på sin arbetsplats av en besökare som påstod sig vilja ha information om homosexualitet, men som plötsligt tog fram en yxa och attackerade henne. Hon klarade sig fysiskt tack vare snabbt tillskyndande hjälp, och mannen blev gripen. Men psykiskt mådde hon mycket dåligt, och det tog lång tid innan hon kunde börja arbeta igen.
Själv arbetar jag på SRF Stockholms kontor, och jag ryser när jag tänker på att attackeras på min arbetsplats av en hatisk person. Inte för att risken är så stor där jag jobbar. Snarare är det så att mina seende bekanta inte verkar ta mitt jobb på allvar. Som om det inte vore ett RIKTIGT jobb eller en RIKTIG arbetsplats, bara för att det är inom handikapprörelsen.
Som slutkläm vill jag säga följande: Jag menar förstås inte med denna text att på något sätt ursäkta eller förringa allvaret av de trakasserier som funktionshindrade får utstå på grund av sitt beteende eller allmänna existens.
Men det kanske kan vara nyttigt för oss att minnas att vi inte är ensamma.
Nu vill jag kasta in en brandfackla och påpeka att synskadade och andra funktionshindrade inte är de enda grupper som råkar ut för trakasserier. Som överviktig får jag ofta höra glåpord från vilt främmande människor, som tar sig friheten att ha åsikter om mitt liv och mitt utseende. Visst, man kan säga att övervikten påverkar jag ju själv, och det stämmer i teorin. Men i praktiken är fetman för många gravt överviktiga ett kroniskt tillstånd som man måste kämpa med/mot hela livet. Och det handlar inte ett dugg om "dålig karaktär"! Så moraliserande hjälper inte alls.
En annan grupp som ofta råkar illa ut är homosexuella. Det kanske inte syns utanpå när man är ensam, men försök hålla handen eller kyssa din älskade på offentlig plats, då får du nog höra!
För några månader sen blev en kvinna som arbetar som kurator på RFSL nedslagen på sin arbetsplats av en besökare som påstod sig vilja ha information om homosexualitet, men som plötsligt tog fram en yxa och attackerade henne. Hon klarade sig fysiskt tack vare snabbt tillskyndande hjälp, och mannen blev gripen. Men psykiskt mådde hon mycket dåligt, och det tog lång tid innan hon kunde börja arbeta igen.
Själv arbetar jag på SRF Stockholms kontor, och jag ryser när jag tänker på att attackeras på min arbetsplats av en hatisk person. Inte för att risken är så stor där jag jobbar. Snarare är det så att mina seende bekanta inte verkar ta mitt jobb på allvar. Som om det inte vore ett RIKTIGT jobb eller en RIKTIG arbetsplats, bara för att det är inom handikapprörelsen.
Som slutkläm vill jag säga följande: Jag menar förstås inte med denna text att på något sätt ursäkta eller förringa allvaret av de trakasserier som funktionshindrade får utstå på grund av sitt beteende eller allmänna existens.
Men det kanske kan vara nyttigt för oss att minnas att vi inte är ensamma.
Att hitta balansen som ny bloggare
Det är svårt att vara ny bloggare. Svårt att hitta rätt ton, rätt balans i texten.
Kanske var min text från igår (om T-banefacket) ovanligt konfrontativ för att vara en blogg. Men vi fick i uppgift på bloggkursen att skriva om något som berörde oss ur dagstidningarna. Och då blev det som det blev.
Jag kan inte INTE engagera mig i denna fråga! Jag måste få uttrycka min upprördhet, vad än andra tycker om det.
Nu är jag mer van att skriva krönikor. De kan ibland bli lite aggressiva och vassa i tonen. Men man kanske ska uttrycka sig annorlunda i en blogg?
Fast å andra sidan var det där ett bra sätt att få läsare till min blogg. Även om de flesta av dem var förbannade! (ler)
Nå, jag lär mig, jag lär mig med tiden...
Om någon läser detta, kom gärna med tips eller förslag på hur man kan göra det bättre!
Ödmjukast,
Fatlady
Kanske var min text från igår (om T-banefacket) ovanligt konfrontativ för att vara en blogg. Men vi fick i uppgift på bloggkursen att skriva om något som berörde oss ur dagstidningarna. Och då blev det som det blev.
Jag kan inte INTE engagera mig i denna fråga! Jag måste få uttrycka min upprördhet, vad än andra tycker om det.
Nu är jag mer van att skriva krönikor. De kan ibland bli lite aggressiva och vassa i tonen. Men man kanske ska uttrycka sig annorlunda i en blogg?
Fast å andra sidan var det där ett bra sätt att få läsare till min blogg. Även om de flesta av dem var förbannade! (ler)
Nå, jag lär mig, jag lär mig med tiden...
Om någon läser detta, kom gärna med tips eller förslag på hur man kan göra det bättre!
Ödmjukast,
Fatlady
fredag 26 oktober 2007
Till stöd för T-banefacket
DN Stockholm skriver idag om T-banefackets protest mot affischkampanjen "Bevara äktenskapet". SEKO klubb 119 hävdar att många homosexuella och/eller ensamstående medlemmar känner sig kränkta av affischen, som vänder sig mot förslaget om könsneutrala äktenskap. Att påtvingas en sådan affisch mitt i sin arbetsmiljö kan inte kännas som annat än en grov provokation för dessa medlemmar.
Jag stöder fackklubben och hoppas att deras protester ger resultat. Låt oss slippa utsättas för liknande attacker i fortsättningen! Det gäller även oss resenärer.
Jag stöder fackklubben och hoppas att deras protester ger resultat. Låt oss slippa utsättas för liknande attacker i fortsättningen! Det gäller även oss resenärer.
Bryt kedjan!
Tillhör du dem som får kedjebrev via mail? Jag har ett enkelt råd till dig: Bryt kedjan!
Kedjebrev kan verka oskyldiga, behjärtansvärda eller på annat sätt positiva. Inget fel i att skicka dem vidare. Det kan ju inte skada, eller hur?
Fel fel fel!
Kedjebrev bygger ofta på känslomässig manipulation, halvsanningar eller ren och skär lögn.
Ett klassiskt exemepl är det döende barnet i USA, som ska få en operation om bara tiotusen människor skickar ett mail till en viss adress. Många människor kommer att skicka detta vidare eftersom det är så behjärtansvärt. Men det döende barnet finns inte! Det är bara nån smart typ som vill samla ihop så många mailadresser som möjligt för att kunna skicka ut spam.
Eller nåt sånt.
Så gör som jag, gå inte på bluffarna, utan BRYT KEDJAN!!
Hälsningar från en hängiven kedjebrytare!
Kedjebrev kan verka oskyldiga, behjärtansvärda eller på annat sätt positiva. Inget fel i att skicka dem vidare. Det kan ju inte skada, eller hur?
Fel fel fel!
Kedjebrev bygger ofta på känslomässig manipulation, halvsanningar eller ren och skär lögn.
Ett klassiskt exemepl är det döende barnet i USA, som ska få en operation om bara tiotusen människor skickar ett mail till en viss adress. Många människor kommer att skicka detta vidare eftersom det är så behjärtansvärt. Men det döende barnet finns inte! Det är bara nån smart typ som vill samla ihop så många mailadresser som möjligt för att kunna skicka ut spam.
Eller nåt sånt.
Så gör som jag, gå inte på bluffarna, utan BRYT KEDJAN!!
Hälsningar från en hängiven kedjebrytare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)