Frustrationer

Igår var jag på en bloggtestardag ordnad av HSO i Sundbyberg. De har lagt upp en bloggsajt som människor med funktionshinder ska kunna använda. Nu skulle vi, några personer som representerade olika funktionshinder, få testa sidan. Testen gick ut på att vi skulle utföra olika uppgifter och se hur det fungerade.

Jag använder förstoring när jag läser och skriver på datorn. Mitt förstoringsprogram heter ZoomText, och det kan förstora skärmbilden upp till 16 gånger. Ett annat program heter Supernova. Det vet jag mindre om.

Jag skulle få låna en bärbar dator med ZoomText. Det första problemet uppstod när datorn inte gick igång. Vi kämpade och kämpade, men utan resultat.

Vi satt i en datasal på ABF i Sundbyberg. Alla de seende kunde använda datorerna som fanns där, men för oss två synskadade gick det inte utan anpassningar. Då kom ABF:s tekniker in och sa att det fanns en dator där som hade förstoring. Så jag flyttade över dit.

Den datorn hade programmet Supernova. Jaha, det gick ju bra. Ända tills jag skulle fylla i ett formulär på bloggsidan. Där tog det stopp! Det gick nämligen inte att skriva när man använde förstoring.

Ååååhhh!!! (frustrerat vrål) Vad är det för VITS med ett förstoringsprogram om man inte kan använda det när man skriver?!?

Ungefär då sa de att nu hade den lånade datorn med ZoomText gått igång. Så jag flyttade tillbaka till min ursprungliga plats. Det var en laptop, så jag fick dra upp förstoringen ordentligt för att se. Då såg jag i och för sig bara en liten del av skärmbilden, men jag är van.

Ett större problem var den inbyggda musplattan på laptopens tangentbord. En sån har jag aldrig provat på, så det blev ett evigt hoppande och letande med muspekaren. Så snart jag hittat fram till en knapp jag ville klicka på, sa det SKUTT, och så var muspekaren nån annanstans!

Till slut var jag färdig att ge upp. Då föreslog någon att man kan använda Control-Scroll för att få större text på en sida. Visst, det gick ju bra. Men menyerna och muspekaren förblev omöjligt små.

Tänk att vi som behöver anpassningar till datorn ska ha såna problem på andra datorer än våra egna!! Det är OERHÖRT FRUSTRERANDE att inte kunna delta på samma villkor som de fullt seende.

Nästa gång, tänkte jag, NÄSTA GÅNG, tar jag med min egen (dvs jobbets) laptop till en sån här dag. Där vet jag åtminstone hur det fungerar!

Att äta i mörker

Har ni som ser prövat att äta i totalt mörker? Det har jag. På Svartkrogen, nämligen.

Svartkrogen har funnits ett tag, men jag har aldrig kunnat eller vågat besöka den förut. Dels för att jag är mörkrädd, dels för att priset avskräckt mig.

Men så blev jag bjuden till en pressvisning i onsdags. Svartkrogen deltar i Kungsträdgårdens evenemang "Smaka på Stockholm" denna vecka. Ett svart tält i närheten av Molins fontän, och den som vågar sig dit får smaka på stjänrkocken Melker Anderssons godaste mat.

Men i totalt mörker, alltså.

Du blir ledsagad in i tältet av tre blinda servitörer och medhjälpare. Det känns tryggt. De har ju inga problem med att det är mörkt. De hjälper dig att hitta din plats, du sätter dig ner och snart ställs en bricka framför dig på bordet. Servitören förklarar var besticken ligger och var vattenflaskan står. Du kan hälla upp i glaset, servitören berättar hur du gör. Men du kan också välja att dricka direkt ur flaskan.

På brickan står också fyra små skålar med olika vackert upplagda smårätter. Dvs, att de är vackert upplagda får du se först efteråt, när en provbricka visas upp för alla. Nu gäller det bara att få upp maten på gaffeln, och då bryr man sig inte så mycket om hur maten ser ut.

Men det som förvånade mig var att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag åt! Jo, vissa distinkta smaker kände jag igen. Som mögelosten och köttbitarna. Men resten? Jag visste bara att det var gudomligt gott, och att jag njöt intensivt av varje tugga.

Men det är märkligt, att om man inte vet i förväg vad man stoppar i munnen, då kan det ibland vara väldigt svårt att identifiera det. I vanliga fall vet man ju ungefär vad man ska få på gaffeln. Antingen ser man det, eller så har nån berättat det. Men nu var varje tugga en överraskning.

En himmelsk överraskning!

Min mörkrädsla? Den försvann nästan direkt. Mellan tuggorna förde jag ett livligt samtal med mina bordskamrater, som kändes som goda vänner trots att vi aldrig setts förut. Man kommer så nära varann i mörkret, på nåt sätt.

Fast jag är glad att ingen såg när jag till slut gav upp försöket att äta med kniv och gaffel, lyfte upp skålen i ena handen, tog gaffeln, och bara skyfflade in!

Hur min bricka såg ut efteråt vill jag inte tänka på. Jag hoppas någon städade bord och golv ordentligt inför nästa sittning. Under bordet låg diverse servetter samt skruvkorken från min flaska. Den hade skuttat iväg i ett tidigt skede, och det var helt enkelt inte läge att leta!!

Men ändå - jag bara längtar tills nästa tillfälle att besöka Svartkrogen!

Visst ska man klaga!

"Man ska inte klaga", säger folk. "Nu när värmen äntligen har kommit. Visst, jag håller på att smälta bort, allt jag har på mig blir genomblött på fem minuter, jag sover dåligt och orkar bara jobba på halvfart. Men man ska inte klaga!"

Visst ska man klaga, tycker jag. Är det olidligt varmt, och man tål värme dåligt, då får man gärna klaga. Jag tillhör dem som inte gillar när det blir över 25 grader varmt, ja helst inte över 20, och jag klagar hela tiden.

Varför denna nästan skrockfulla rädsla för att klaga? Vad tror man händer om man klagar? Att det genast blir vinter igen? Att Gud straffar en på nåt förfärligt sätt?

Nej, klaga på bara! Det gör jag. Hör bara:

30 grader är alldeles för varmt!! Min lägenhet är som en bastu. Jag måste ha bordsfläkten på dygnet runt, på turboläge. Ändå viftar den bara runt den varma luften. Jag går upp och duschar mitt i natten, när jag inte står ut längre. På morgonen vaknar jag ändå badande i svett.

Att gå ut i solen är att befinna sig i Helvetets förgård. Hettan dallrar och ingenstans finns det skydd. Skuggan är bara tillfällig.

Så låter min klagan, Gud. Och vad tänker Du göra åt det?!?

Det här kan bli en lång sommar...