Jag ligger i en sjukhussäng och tittar upp mot påsen som hänger i en droppställning ovanför mitt huvud. Påsen är röd och fylld av blod. Från påsen går en tunn slang ner i min arm.
Det här är första påsen. Det ska bli fyra.
Jag var blek och kall när jag kom in till sjukhuset. Mitt blodvärde hade rasat på bara några dagar, och nu var jag nere i 83 (lägsta normalvärde för kvinnor är 117).
Sakta sprider sig värmen i kroppen. Blod ger liv, det känns väldigt konkret just nu.
Jag ligger här och sänder tacksamma tankar till alla blodgivare.
En del frågar mig om det inte känns konstigt att tänka på att det här har någon annan haft i kroppen?
Nej, det känns bara fantastiskt, svarar jag. Någon har skänkt av sitt livsblod till mig. Jag känner mig alldeles religiös vid tanken.
Det är en värdefull gåva, blod.
Sen tänker jag att det är ironiskt. När jag var ung och frisk vågade jag inte ge blod, för jag var rädd för nålen. Men nu när jag vågar, då får jag inte ge blod, på grund av diverse sjukdomar och mediciner.
Jag tänker också på alla kvinnor som haft mer eller mindre kraftiga menstruationer utan att blodvärdet rasat nämnvärt. Hur kan då mitt krascha så efter en veckas blödningar ur ”fel” hål?
Vad är det för skillnad?
Kanske är det för att kvinnors mens är naturligt och rätt, medan mina blödningar är onaturliga och fel?
Nu är det dags för nästa påse. Sköterskan kommer in och byter.
Jag ler lite grann och gäspar. Kanske ska jag sova en stund.
Jag ligger ju ändå här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar